Linndy

Sekunderna flyger förbi, minuterna, timmarna och dagarna.
Och jag, jag står kvar på samma ställe, varje sekund, varje minut, timmar och dagar.
Jag är trött hela tiden. Spelar ingen roll hur mycket jag sover eller hur lite jag sover, en ständig trötthet finns hela tiden.
 En psykisk trötthet. Jag kämpar hela tiden mot tårarna, jag vill inte gråta. Mina tårar måste väl vara slut snart?
Vad gråter jag för? Varför mår jag dåligt? Dom frågorna ställer jag mig ofta.
Jag kommer finna svaret men det kommer nog ta tid.
Men jag har all tid i världen, och jag skall ge allt vad jag någonsin kan för att kunna må bra igen.
Som jag skrev i förra inlägget, klart jag är glad och skrattar ibland jag med! Jag kan vara glad. När jag är med mina vänner är jag oftast glad.
Men ibland smyger sig tankarna fram endå.. Och bara för att jag kan vara glad betyder det inte att jag inte mår dåligt.
Det känns som endel tror så. "Hon är ju skit glad nu, hon kan väl inte må dåligt?"
Jag mår dåligt, men jag kan också putta dom jobbiga tankarna åt sidan för en stund om jag vill. Men inte för alltid.
Någon gång kommer dom fram igen. Och jag vet inte vart dom kommer ifrån.
Någonstans, någon dag, någon gång. Kommer jag vara lycklig.
Jag bara vet det.
One part of me is darkness and one part is light.











.
 . . Det finns underbara människor. Ni som skrev kommentarer på förra inlägget, ni är underbara. Det var med tårar i ögonen jag läste varje ord. Tack. Tack, från botten av mitt hjärta.