Linndy

Tillbaks på ruta ett. Jag som kommit så långt, på egen hand, Utan era medlidsamma trötta blickar och er inlärda ord, utan er klättrade jag upp. Själv. Men nu är jag längst ner, igen. Och jag har inte ens viljan eller orken att ens försöka klättra upp igen.
Varför försöka må bra när allt hela tiden går sönder? Varför ens försöka någonting när hela min värld är trasig?
Ser ingen?

Alla tillsammans nu: Ååååh!